Förlossningsskada och utbytesstudent? Fungerar det?
Andningssvårigheter, dålig färg och koordination vid födseln resulterar i en förlossningsskada. I mitt fall en svag CP skada som gör att jag problem med talet, balansen och koordinationen. Hindrade det mig från att ta steget ut i världen och bli utbytesstudent? Svar: NEJ! Nu ska jag berätta min historia, om mitt livs resa, hur jag klarade mitt utbytessår trots mitt funktionshinder.
Den 17 augusti 2005 var det dags. Den hjälplösa lilla flickan som hade svårt att gå och så länge behövde hjälp med att knyta sin skor var nu på väg ut i stora världen. I november 2004 hade jag fått idén som i mångas ögon verkade helt korkad. Jag skulle prova mina vingar och åka iväg till USA som utbytesstudent. Med tårar i ögonen sa jag hejdå till min familj på Arlanda flygplats, var jag verkligen redo?
Efter många timmars resande landade jag äntligen på flygplatsen i Burlington, Vermont. Där blev jag välkomnad av min värdfamilj, en norsk utbytesstudent som jag hade haft kontakt med innan avresan och min organisations representant. De visste inte mer om mitt funktionshinder än det lilla jag hade skrivit i min ansökan. Jag stammar lite, men jag ser det inte som något problem.
Min värdfamilj och jag på flygplatsen
Det är den egna viljan som bestämmer vad du kan och inte kan göra, funktionshindret har ingen betydelse! Visst, det finns vissa saker som jag faktiskt inte kan göra. T.ex. gå balansgång och cykla p.g.a. min dåliga balans, men det finns väl andra saker. Det skulle ju inte heller vara så speciellt passande för mig att sitta i en telefonväxel, men det finns ju andra jobb.
Innan jag åkte till USA visste jag att det skulle bli jobbigt. Jag visste att jag skulle längta hem, och ha det väldigt jobbigt periodvis. Men jag tog ändå steget! Varför? Jag har varit en ”fighter” ända från då jag bestämde att inte ge upp andningen vid födseln!
Mamma skrev ett mail till min värdmamma och berättade om min komplicerade förlossning så de skulle förstå. Jag kommer så väl ihåg när hon läste mailet från mamma. Jag satt i vardagsrummet, och när hon hade läst klart kom hon in till mig och gav mig en stor kram och sa you are a fighter.
Min värdfamilj stöttade mig till 150 % i alla situationer under året. De såg den jag är, inte mitt funktionshinder. I skolan skickades det ut små notiser på mailen till alla mina lärare för att berätta om mitt funktionshinder. Allt fungerade jätte bra. Det som var svårast under året var att skaffa kompisar. Det blev lätt så att andra elever i skolan trodde att jag hade svårt med engelskan p.g.a mitt talfel. Jag hade kompisar, men inte så många.
Som jag hade förutspått så fick jag mycket hemlängtan under året. Vissa dagar kunde vara riktigt hemska! Så här i efterhand tror jag inte att allt var hemlängtan, utan att jag gick igenom en självständighetsprocess som var väldigt jobbig för mig. I USA hade jag ju inte min mamma att luta mig emot när allt kändes jobbigt. Jag var ju inte hemma i min trygga by, där alla vet min historia. Jag var ute i den stora världen och var tvungen att stå på egna ben. Som tur var hade jag underbara människor runt omkring mig som stöttade mig i denna process.
Den som stöttade mig mest var min studievägledare Tom Gibson. Från att ha tyckt att hans namn såg väldigt skrämmande ut på mitt placeringspapper blev han min coach och min absolut bästa vän. Jag kunde alltid gå till hans kontor när jag kände mig nere i skolan, och även om han hade tusen andra saker att göra så upplevde jag aldrig honom som stressad. Jag lärde mig så otroligt mycket av denna människa. Precis som min värdfamilj såg han MIG, inte mitt funktionshinder. Han byggde upp mitt självförtroende något enormt och fick mig att inse att jag faktiskt skulle klara mitt år i USA. Man kan ju lugnt säga att jag tvivlade många gånger! Jag och Tom har fortfarande tät kontakt och han kommer alltid vara en stor del av mitt liv. Vid ett tillfälle då jag hade en utläggning om att jag inte hade några vänner (vilket inte riktigt var sant) p.g.a. min stamning så fixade han så jag fick träffa skolans logoped. Jag träffade henne regelbundet under vårterminen. Det var lärorikt och jag fick extremt mycket stöd av henne.
Studievägledare Tom Gibson och jag.
I slutet av mitt år blev vi utbytesstudenter (jag och fyra killar från Sydamerika), tillfrågade om vi ville prata om våra utbytesår på lärarmötet. Jag blev såklart nervös när jag blev tillfrågad, men jag tänkte; hur skulle det se ut om alla killarna är med och pratar och inte jag? Nej, här backar vi inte ur! Det får bära eller brista! Med ett halvskrivet manus som jag hade kladdat ihop en timme innan mötet (fick inte mer tid att förbereda mig), som jag knappt tittade på, pratade jag i mikrofon för lärarkåren på ca 100 personer och fick till min stora förvåning dem att skratta två gånger! Jag var extremt stolt efter mitt ”tal”. Dagen efter blev jag stoppad i korridoren av lärare som jag aldrig hade sett förut. Jag fick höra saker som ”ditt tal var det absolut bästa”, ”min kollega berättade för mig hur bra du var igår, jag är så ledsen att jag inte kunde komma”, ”jag blev rörd till tårar”. Det var en häftig känsla.
Naturbild i Vermont
Året i Vermont är det bästa jag har gjort hitintills! Jag bevisade att jag ÄR EN FIGHTER och att IGENTING ÄR OMÖJLIGT!
Din berättelse är så inspirerade! Du är så häftig!