Tiden innan jag blir utbytesstudent
En sak som alla utbytesstudenter ofrivilligt får dras med är väntan. En väntan som kommer i alla former, storlekar och även i väldigt varierande längder. Man väntar på någon form av livstecken från organisationen man ska åka med. Man blir till och med nöjd om det bara skulle vara en räkning i kuvertet som man väntat på så länge. Väntan är som det där plåstret som du är lite för feg för att dra snabbt. Det är långsamt och smärtsamt. Men i detta fall är det mera smärtsamt psykologiskt än fysiskt. Det kan vara galet frustrerande. Tro mig, jag vet. Men jag antar att min mamma har rätt, man ska njuta av längtan. När man väl är där kommer det att gå sjukt fort och sedan är det över.
Ännu en sak som man får med på köpet av att åka som utbytesstudent är längtan. Detta skiljer sig från väntan på många sätt. Längtan är den härliga versionen av väntan. Att längta ska vara kul. Jag tror att det är lite det som min mamma försöker intala mig. Något som de flesta blivande utbytesstudenter håller med mig om är att när längtan är som starkast börjar man fantisera. Om allt! Vart man ska, om sin värdfamilj, hur det kommer bli på flygplatsen, om första dagen i skolan och enormt massa annat. Farhågor och förhoppningar mixas till en smoothie av tankar.
När man väntar på att det ska hända någonting så blir det automatiskt så att man försöker uppleva så mycket av kulturen från sitt värdland som bara möjligt. Men då självklart hemifrån. För mig innebär detta att jag läst på om den amerikanska historian, jag har ”pluggat” alla amerikanska stater så att jag kan sätta ut dem på en karta utan att sätta en enda stat fel, ett besök på ”The dollar store” som låg flera mil hemifrån och bara läsa allt som jag kan komma över om USA. Det är väl ingenting som jag direkt tänkt på under tiden. Det är mera något som jag upptäckt senare när jag har tänkt till lite.
Något som jag såg fram emot väldigt mycket var avresemötet. Det var för mig ett sorts avstamp för mitt år. Jag trodde att det skulle vara en möjlighet att möta andra utbytesstudenter och få svar på alla de frågor jag och mina föräldrar hade. Till stor del hade jag rätt. Jag fick träffa en massa sköna människor, jag fick svar på de flesta av mina frågor och mötet blev till stor del det avstamp som jag väntat mig. Vad jag inte väntat mig var en svinvarm skolaula och sittsmak i ändan. Men dagen slutade ändå på plussidan, för alla långtråkiga föreläsningar och den trista lunchen till trots så var det ändå en dag fylld med trevliga historier, nya bekantskaper och härliga diskussioner.
Att åka som utbytesstudent är en väldigt speciell möjlighet och jag är enormt glad över att jag fått den möjligheten. Jag ser det som ett år där jag kommer kunna växa som person och en möjlighet att vidga mina vyer. Jag vet att det är långt ifrån alla som vill åka som kan det. Jag är enormt glad för att jag inte är en av dem. Att jag faktiskt ska till USA ett helt år är helt overkligt. Det var inte förrän ganska nyligen som jag började känna av en obekant rädsla. Jag har inte känt så tidigare och det är verkligen inte en känsla som jag trivs med. Jag har börjat tänka på delar av utbytesåret som jag inte gjort förr. Det har liksom slagit mig att jag ska vara borta i ett helt år. Jag har självklart vetat om det hela tiden, men det har liksom inte riktigt slagit mig förr att det är ett helt år. Det är ju en lång tid. När vi ändå är inne på temat tid finns det ännu en sak som jag inte riktigt fattat förrän nu är att det som jag nu upplever som vardag kommer fortsätta utan mig. Mitt liv i Sverige kommer inte sättas på paus för att jag ska kunna fortsätta där jag slutade. Mina klasskamrater kommer fortsätta upp i nästa årskurs och det kommer inte jag. Min familj kommer att fortsätta göra saker som en familj även om jag inte är där. De kommer fira jul och påsk och alla födelsedagar även om jag inte är där för att delta i firandena. Det kommer såklart att bli väldigt roligt att få uppleva det amerikanska sättet att fira årets alla högtider.
Trots att det är mycket som jag känner att jag kommer missa, så är det så sjukt mycket som jag kommer få uppleva som de andra inte kommer få chansen att uppleva. Jag kommer få gå på en tvättäkta amerikansk highschool. Jag kommer att få leva ett amerikanskt liv under ett år och det är något som väldigt få får göra. Även fast det kommer bli tungt så försöker jag se det från den ljusa sidan då jag vet att min familj kommer vara kvar när jag kommer hem och alla mina äkta vänner kommer också att vara det. Det kommer att vara tungt att säga farväl till min familj och mina vänner. Det kommer att vara tungt att komma in i en ny vardag och det kommer att vara tungt att säga farväl till den nya vardag man kommit in i. Men jag är övertygad om att det i slutändan kommer vara värt det.
bra skrivet, jag känner igen mig i det du skriver och jag tror alla utbytesstudenter gör det! :)
www.sofiiahedstroom.blogg.se