Amanda Nilsson

Intervju med Amanda Nilsson

Vem är du?
Halloj, mitt namn är Amanda. Jag är född -95, bor strax utanför Göteborg och går andra året på Mikael Elias Teoretiska Gymnasium. Jag har himla goa klasskamrater men de kan tyvärr inte hindra min skoltrötthet från att gripa tag med största möjliga kraft. Jag hoppas och tror att ett år i England kan bota mig.

Hur ser en vanligt dag ut för dig just nu?
En vanlig dag, ja, sådana har jag alltför många av. Klockan ställs tidigt men jag får trots det halvspringa till bussen och sitta där och skumpa alltför länge. Väl i skolan möts jag av glada ansikten och vaknar genast ur min zombie-liknande trans. Skolan dränker mig sedan när jag kommer hem igen… Har jag tid över ägnas den helst åt träning, någon bok, min familj och mina vänner. Min kära katt finns också med på några hörn.

Varför ska personer följa din blogg?
Min blogg är främst till för mina vänner och familj, men självklart också för dem som är nyfikna på hur ett år i England kan se ut.
För att beskriva den lite kort kan jag säga att jag vill hålla den äkta, personlig och rakt på sak. Jag skriver ärligt, utifrån mig själv och utan krusiduller.
Ta dig en titt och skapa dig en egen uppfattning!
Förresten, bli inte rädd om du tycker jag skriver för mycket text.

Vad gjorde att du ville åka iväg som utbytesstudent?
Beslutet var faktiskt ganska spontant, i min mening i alla fall. I november förra året började jag fundera på allvar om jag inte skulle åka iväg redan nästa år istället för efter gymnasiet. Efter diskuterande med två av mina vänner i klassen som också ska åka iväg kom jag fram till att jag kommer ångra mig något oerhört om jag inte packar mina väskor med mod och ger mig ut för att bära hem dem med erfarenhet. Jag vet, fin metafor. I alla fall, så sant som det är sagt, i mitten av december blev jag antagen som utbytesstudent.

Hur funderade du när du valde värdland? Regionsval?
USA var den första tanken som slog mig, antagligen på grund av att jag har släkt där borta. Efter lite mer funderande insåg jag, tro det eller ej, att det finns fler länder i världen där man pratar engelska. För det är det språket jag alltid har drömt om att kunna flytande. Avgörandet föll på den brittiska dialekten, kulturen och, tro det eller ej, klimatet.

Vilka är de största rädslorna nu innan du åker iväg?
Jag är rädd att jag ska inse att hela det här utbytes-fenomenet inte är något för mig.

Vad ser du fram emot mest när du tänker på ditt utbytesår?
Känslorna – känslan av att klara sig själv, att stå på egna ben, att känna att man har makt över något. Känslan när man inser att man förstår engelska precis lika bra som svenska. Det ska dock inte glömmas att det också är känslorna jag fruktar mest.

Vad längtar du efter just nu?
Jag längtar efter att se hur det gick för mig – som utbytesstudent i England.

Skriv en kommentar