Johanna Lenhammar

Intervju med Johanna Lenhammar

Vem är du? :)
Jag är en glad 18-årig tjej som just nu bor i West Bath, Maine USA. Det är en liten stad med 9000 invånare, lite skillnad mot min hemstad Uppsala. Efter mitt utbytesår kommer jag återvända till trean och gå ett till sista år precis som jag gör nu, fast i high school. Jag gillar att umgås med vänner, rida men gillar också att bara var hemma och dega nu och då. Det krävs mer än man tror att leva ett liv som utbytesstudent, man blir otroligt trött av att prata ett främmande språk, även fast det är otroligt kul! :) Det är lite om hur jag är just nu!

Vad gjorde att du ville åka iväg som utbytesstudent?
Jag hade en vän som beslöt sig för att åka som utbytesstudent och då nämde jag det för mina föräldrar att det skulle vara kul att åka. De blev eld och lågor och har pushat mig sedan dess till att jag ska åka. Ibland höll jag med dem och ibland kämpade jag emot. Men det visade sig vara en riktigt bra ide då engelska alltid har varit ett av mina svagaste ämnen, så jag tog chansen att ändra på det. Är väldigt tacksam över att jag beslöt mig för att åka, jag tror att det kommer göra mycket gott för mig i livet.

Hur funderade du när du valde USA? Regionsval?
Det var inte så mycket att fundera över enligt mig. Då engelskan alltid har varit ett problem var jag 110% säker på att jag ville till ett engelsk spåkigt land. Då YFU, min organisation som jag åker med, inte har England som ett val att åka till så var det bara USA kvar. Jag hade självklart alternativet att byta oganisation men YFU är en grym organisation och ett år i high school skulle vara roligt.
Jag hade aldrig något önskemål om vilken region jag ville komma till. Ville bara få en bra värdfamilj, och det har jag verkligen fått. Dock hamnade jag i snöiga och Sverige liknande Maine. Klimatet är otroligt likt Sverige men det är okej :)

Vilka var de största rädslorna innan du for iväg?
Hemlängtan var definitivt min största rädlsla. Jag lämnade inte bara en familj utan två familjer. Dels min riktiga familj men också min familj som jag har i stallet. Vi är som en stor och glad familj där så det var verkligen svårt att bara lämna dem för att åka till något främmande. Sedan fanns också rädslan att göra något fel under min resa dit, det var första gången som jag flög själv, att väldfamiljen inte skulle gilla mig, att jag inte skulle få några vänner men jag tror att min största rädsla var att inte utvecklas som person och i det engelska språket.

Var rädslorna berättigade?
Hitils har jag inte haft någon större hemlängtan men nu börjar livet här bli vardag och snart kommer alla högtider så det börjar komma mer och mer men jag antar att det är en del i processen i att vara iväg ett år ifrån sitt vanliga liv. Min resa hit gick mycket bra, jag hade lite problem med mina papper i tullen in i USA men efter lite korigeringar kom jag in. Det var dock en utmaning både i språket och i mina nerver, prata med en amerikans polis på engelska. Men jag klarade det och det är jag stolt över. Min värdfamilj verkar gilla mig och jag gillar dem så det har fungerat mycket bra och på vännerfronten har det också gått bra. Min rädsla att inte utvecklas vet jag inget om, jag själv märker ingen direkt skillnad i mitt språk men vad jag har hört ifrån personer runt om mig så har jag utvecklas, jag drömmer och tänker på engelska nu vilket är lite kul ;)

Var det enkelt att komma in i engelskan?
Jag kollade på många tv-avsnitt på engelska veckorna innan jag flög hit så att jag var lite mer inne i språket så jag tyckte det var ganska lätt att komma in i engelskan även om jag var tvungen att stanna upp ibland bara för att fundera över ett ord eller en beskrivning. Sedan har det blivit en del tidiga mornar i samband med skolan så det hände några gånger i början att jag började prata svenska med min värdfamilj på morgonen, haha! Först när jag såg ett förvirrat ansikte insåg jag att det var fel spåk!

Vad är den största skillnaden mellan den svenska och amerikanska skolan?
Morse High School är min skola här. Vi har samma schema varje dag med 4 lektioner varje dag med stikta tider som måste passas. Jag tycker det är bra att ha så för då skapas en rutin som inte finns hemma i svenska skolan. Sedan måste vi kalla våra lärare för Mr., Mrs, eller Ms. och sedan efternamnet vilken var väldigt förvirrande i början och känns lite för formellt enligt mig. En skillnad är också att lärare och elever har bättre kontakt här än vad vi har iaf på min skola hemma.

Vad längtar du efter just nu?
Min familj, mina kompisar och svensk mat! ;)

Skriv en kommentar